Det är torsdagsmorgon och klockan är någonstans efter nio, jag har inte koll på klockan längre. Jag skakar redan av astmamedicinen sköterskan lät mig ta för att se om den påverkade min lungkapacitet. Hon berättar att de flesta får den reaktionen. Det visar sig att min lungkapacitet är jättebra, men att jag har för hög halt kväveoxid i min utandning. Tydligen ska man ligga mellan 12 och 20% och så kom jag där med mina 57%. Hon ber mig sätta mig i väntrummet igen för att bli hämtad av läkaren.

Jag läser någon ytlig modetidning när läkaren säger mitt namn och leder mig till hans rum. Det är ett halvstort vitmålat rum med stora fönster. Persiennerna är till hälften neddragna för ena sidan och det står en massa olika astmainhalatorer uppradade i fönsterkarmen.

Han berättar hur det ligger till och sedan vill han lyssna på hur mina lungor låter. Jag tar djupa andetag. Inandningen går bra, men utandningen går som i hack. Läkaren tar plötsligt av sig stetoskopet och frågar: "Är allting okej? Ditt hjärta slår som ett kaninhjärta." och jag förklarar att sjukhus gör min nervös. Varpå han säger "Men det här är inget sjukhus, det är en hälsocentral".

Potato potato.